Bubbelbabbel

Då jag slarvat med uppdateringar kommer (som plåster på såren  😉 ) ett lite längre inlägg. Det blir en slags reseskildring från vår tur till Crufts i Birmingham.

 

Avresa fredag. Körde ned till Ängelholm och åt hos våra vänner där, Sami och Martin, som har en alldeles utmärkt pizzeria på Stationsgatan. Väldigt trevliga killar som gör Sveriges bästa pizzor. Vi blev på resan dit uppmärksammade på att England hade krav på behandling mot rävens dvärgbandsmask, så vi fick ett problem att lösa. Denna behandling ska kvitteras i passen av veterinär max 120 timmar innan inresa till England. Jag fick fatt på goda vännen Susanne Hall (Kennel Aberlours), som tipsade om en bra veterinär i Helsingborg. De tog sig tid ganska snabbt och vi var efter köttbulleinlindad tablett till flickorna snart på väg igen.

 

Första dagsetappen blev till strax innan Flensburg. Där stannade vi för natten vid en rastplats med toa. Det blev c:a 65 mil första dagen.

Enligt planerna skulle vi sedan dag 2 komma ned till Groningen i Holland. Vi tog det lugnt på morgonen i vetskap om att det inte var fullt så många mil att avverka denna dag.

 

I Leer precis innan hollänska gränsen stannade vi vid en galleria där vi var inne och såg oss omkring, provianterade och besökte bekvämlighetsinrättningarna. Efter fika i husbilen gick Sonja och hundarna på långsväng så att även vår fyrfota familjemedlemmar fick sträcka på benen. Efter ytterligare c:a fem mil var vi sedan på plats vid ”Martiniplaza” där hundutställningen skulle avhållas på söndagen. Vi blev insläppta till husbilsparkeringen där och sov efter middag tungt och länge. Då vi fick ett eluttag att ansluta oss till, kunde vi slösa med värme och hade det SÅ varmt och gott, trots att det stundtals regnade ute vilket kyler av husbilen.

 

Utställningen i Groningen var bara att glömma. Den domaren är nu på vår svarta lista. Han hade dömt mer än egendomligt redan på lördagen. Man märkte på ringpersonalen att de skämdes över hur ”deras” domare dömde.

 

Nåväl, snabbt uppbrott från husbilsparkeringen för de sista femton milen ned till Amsterdam och Camping Zeeburg där vi ju stod under Amsterdambesöket i december. Lite fler husbilar på plats jämfört med då, men ändå väldigt lugnt och tyst. (Tyst, om man räknar bort närmaste grannarna getterna som hade massor att prata om vad det verkade…..) Campingens höns gick fridfullt och pickade samtidigt som de knorrade sådär gott, när de gick runt utanför husbilen. Inte ALLS så högljudda som getterna. Vi märkte att denna biten söderut påverkade hur länge det var ljust på kvällen, det var säkert ljust 45 minuter längre härnere jämfört med hemma.

 

Under måndagen färdades vi ut ur Amsterdam, söderut mot Belgien och Frankrike. Vi körde mot Eurotunnel och där var det ID-, vaccinations- och passkontroll för hundarna. Vi själva behövde bara visa passen och låta en tjänsteman känna så att jag vridit av gasolen tillräckligt hårt 🙂 Vi var ute isåpass god tid att vi kom med en avgång tidigare än den vi bokat. Ombordkörningen vållade inga problem, det fanns lite utrymme på båda sidor om husbilen. Efter en stunds gungande på tåget och en macka i magen var vi så i England.

 

Vänstertrafik! Hur kan något land ha kvar vänstertrafik? Ok, rakt fram är det inga problem, men i rondeller är det spännande! Det är ju dåligt med sikt åt höger i en husbil och man måste ha koll på alla dårar som kör åt fel håll. Styrde snart, i halv panik, ned till dtt bostadsområde som visade sig vara den mest ogästvänliga plats på jorden. Ett promenerande par bussade genast en områdesvakt på oss då vi måste sett väldigt skumma ut och som hade fräckheten att köra på deras gata. Han skämdes nästan att säga till oss och  i fortsatte därifrån utan att hunnit kolla kartan vilket var anledningen till denna hemska överträdelse.

 

Hittade efter en stund en fantastisk camping, Broadhembury Holiday Park, där  i stannade för natten. Otroligt liten välskött camping, gemensamma ytor var nästan skinande rena, som på hotell. Reglerna sade att max två hundar var OK, men eftersom det var lågsäsong, så……. Personalen var otroligt trevliga, det visade sig att innehavarna hade en historia som hundutställare och hade varit på ”The Crufts” många gånger för länge sedan när utställningen hölls i London.

 

Vi fick hjälp av dem med att telefonboka nästa camping vi ville besöka. Vi hade nämligen hittat en camping som hade möjlighet till att bada hundar, perfekt att bada Mimmi dagen innan utställning. Campingen hette Poston Mill Park och låg en bit bortom Birmingham, men vi ville ju ändå röra oss lite när vi ändå var i England. Dock blev vi lite överraskade när det visade sig vara nära 40 mil dit! Men vi var ju redan bokade så det var bara att fälla ner gaspedalen och åka.

 

Kom ganska snart in vänstertrafiktänken. Det som är värst är rondeller. Efter ett par timmar var det dags för hundrastning och hamburgerpaus innan  i fortsatte. En väg MELLAN två motorvägar var väldigt läskig. Otroligt smal med höga häckar på båda sidor och med alldeles för hög hastighet satt, vilket gjorde att man blev stressad av de engelska gentlemän som låg tätt bakom och tyckte att vi åkte för långsamt. Vid möte med bussar och lastbilar kände man sig ganska liten…. Ut på motorväg igen, och man kunde andas ut. Andas ut EN STUND ska tilläggas. Vägen blev sedan bara mindre och mindre. Och ÄNNU mindre. Hur någon skulle kunna hitta till Poston Mill Park utan GPS är en fråga… Vägen var så smal att man hade höga häckar någon decimeter från backspeglarna på båda(!) sidor.

 

När vi väl kom fram blev vi iallafall mottagna och visade till den plats vi blivit tilldelade för natten. Det blåste nåt alldeles gräsligt och det var som is i vindarna. 2 grader plus, men det kändes som 10 minusgrader. Antagligen var det vinden som gjorde att dusch- och toautrymmena kändes ouppvärmda för nästa dag kändes det lite bättre iallafall. Att vi var långt ut i obygden var helt klart, det fanns varken mobiltäckning eller tvkanaler som var nåbara.

 

Anvisade hundpromenader var som på förra stället, väldigt leriga och smetiga. Men det kanske kan skyllas på årstiden. Den butik och den restaurang det stått om i reklambroschyren var inte öppna för säsongen, så det var en missräkning. Efter hundpromenad var det baddags för Mimmi, som motvilligt följde med matte för bad.

 

Vi åkte sedan vidare. Nu fick man en chans att se en del av omgivningarna efterson det var ljust. Faktiskt ganska fint om man höll blicken en bit bort, böljande rutiga fält och svepande kullar. På nära håll var granskningen annorlunda. Väldigt skräpigt överallt i vägkanterna, på småvägarna, såväl som på de stora. Vi åkte upp till Walsall som ligger mellan Wolverhampton och Birmingham. Vi letade upp en Tesco, som är ett dygnetruntöppet jättevaruhus, där vi provianterade. Det fanns väldigt mycket där, men priserna var överlag en bit högre än i Sverige.

 

Sedan in in gamla delarna av Walsall där vi sedan övernattade på en ”car and lorry park”. Det kändes lite VÄL centralt, men det var väldigt lugnt på natten. Vi hade sällskap av c:a 10 engelska lastbilar, så det var en känd övernattningsplats.

 

Nästa dag, ”The Crufts day”, torsdag: Vi hade bara 3,5 mil till utställningen på morgonen och vi var på plats på parkeringen tidigt. Hundarnas morgonrutiner, deras och vår frukost osv fixades där på parkeringen. Parkeringen, ja hela utställningsområdet var enormt. Parkeringen rymde 16 500 bilar! (Om man räknar att varje ruta tar 12,5 kvm och sedan körfält mellan rader mm tillför 10% till totalytan så blir ytan 227 000 kvm!) Det blev ju därför en bit att gå innan vi nådde fram till hallarna. Då vi inte fått besked om vilken hall vi skulle till i bekräftelsepappren klev vi förstås in i fel hall först. Krångel att få komma ur den hallen och in i rätt hall när vi lämnat ifrån oss våra papper förstås, men det löste sig. En ur ”security staff” använde sin radio och anropade hall 1, ”A pair with a black spanish waterdog is coming to you, ther’e kind of lost”.

 

På plats i hall 1 hittade  i vår plats i raderna av fack och plockade upp Mimmis bur i den. Vi fann ganska snart att folket med perros inte använde dessa fack, så vi placerade oss intill ringen istället och studerade rasen som var före oss och hur domaren ville ha hundarna visade. I Mimmis klass var det 13 anmälda och efter att mer än hälften gallrats bort var hon fortfarande kvar. Till slut blev hon fyra, men vi kände oss ganska nöjda med det. Smolket i bägaren var isåfall att vi KUNDE anmält henne i öppenklass, där var det bara fyra startande……

 

Klockan drog iväg nåt alldeles förskräckligt och vi insåg att Sunny och Bubblan varit ensamma väldigt länge. Dags att gå ut till dem. Då kom det en överraskning: ”You are not allowed to leave until 4o’ clock unless you have a vetrinary paper that states that the dog is sick”. Dörrvakten var stenhård. Idiot. Vi blev också upplysta om att man jnte fick ha hundar i bilen. Men om en husbil är ens enda boende, då? Har Crufts regler mot det också? Jag fick skena iväg ensam till parkeringen för att snabbt få ut Bubblan och Sunny på kissrunda. De hade iallafall klarat alla timmarna galant, även om det inte tog så lång sväng för att de skulle sätta sig.

 

En knapp timme senare hade det magiska klockslaget 4 infunnit sig och Sonja kom med Mimmi. Någon smart engelsman hade parkerat in oss så vi inte kunde komma ut, så vi varvade ner med att fika en stund, det blev kaffe och macka. Eftersom reglerna sade att ingen fick lämna innan 4, var det givetvis full trafikkaos efter det klockslaget, något som förmodligen engelsmännen inte kan sätta i samband, de verkade helt oförstående…..

 

Till slut fick vi iallafall ut husbilen på motorväg och rullade iväg mot Swindon, där vi stannade för natten. Vi hade letat upp en parkering där övernattning skulle vara tillåten. Dock var nu denna yta såld och skulle bebyggas med ett hotell. Utanför byggplatsen stod dock en lastbil med släp som vi backade ned bakom. Sonja var jätteglad över upptäckten av en större gräsyta där hon kunde släppa hundarna som fick rusa fritt för en stund. Dagen efter var det så dags att förflytta sig ner till Folkstone igen.

 

Vi hade bokat en tunnelöverfart till 17.20 och hade hyfsat bra med tid på oss. Fyra mil innan Folkstone stannade vi vid en rastplats som hade ett botell, ett antal restauranger och lite gräsytor. Efter dryga 20 mil i bilen fick jyckarna en stund på sig att sköta sitt innan Sonja och jag gick in och käkade. Tyckte jag var tvungen att prova på fish’n chips innan vi lämnade England, vilket visade sig vara väldigt gott. Dock serverades ”mushed peas” till, vilket blev en kostig kombo. Det smakade precis som ärtsoppa och blandningen ärtsoppa och pommes frites…….. -NÄ!

 

Vid tunnelöverfarten försökte vi få komma med en tidigare avgång men kostnaden på 40 pund (nästan  600) kändes inte rimlig. Vi väntade istället en timme, tog lite te och kaffe medan vi väntade. Lastning och överfart gick jättesmidigt och sedan satte jag GPS:en direkt på Flensburg. 80 mil dit….. Ok, inte en chans att orka så långt, men en bit iallafall? Körde fram till nästan kl. 01 på lördagsmorgonen och då hade vi fixat hälften av de 80 milen. Problemet var att butikerna vi ville besöka i Flensburg är söndagsstängda och det tar gärna ett par timmar i dem när man väl är där.

 

Upp tidigt på morgonen och sträckkörde till Flensburg. In på Citty Markt där vi handlade lite matvaror och öl. Sedan vidare till Calle som är den klart bästa starkvaru- & ölbutiken. Vi handlade inga våldsamma mängder, bara mest för husbehov. Sedan kvälls- & nattkörning genom hela Danmark och upp till Rydebäck söder om Helsingborg där vi stannade för natten. Sov väldigt gott på natten kan jag lova. På söndagen blev det sedan lite sovmorgon och sedan ”husse-tid”, husse fick åka till Örkelljunga och besöka husbilsaffären där. Att gå och kika i husbilar är kul. Inspirerande att se hur olika tillverkare har löst diverse problem. Sonja hittade en perro utanför husbilsaffären och var upptagen en bra stund med att ”prata perro”.

 

Ja, det var väl en del bitar från vår Englandsresa. Man måste ge våra tre hundar MASSOR av beröm över hur de klarade alla mil i husbil. Otroligt lätta att ha med sig överallt. De har väldigt lätt att slappna av medan deras människor måste lämna dem ibland för att t ex besöka affärer eller restauranger. Utställningen klarade Mimmi galant även då mamma Bubblan eller Sunnysyrran inte var med och stöttade.

 

Nu, äntligen, är det dags att försöka ta upp bloggandet på Bubbelbabbel igen. Det var länge sedan jag lade in nåt nytt, men ibland måste annat prioriteras. När det dåliga samvetet över ”den bortglömda bloggen” nu blivit så omfattande som det är blir det att kavla upp ärmarna! Under den tid jag inte täckt in med massa blogginlägg har vi varit runt på MASSOR av utställningar och diverse hundrelaterade events. Jag försöker ta med en del av resultaten nedan.

 

På perrospecialen i Tvååker fick både Sunny och Mimmi första dagen ett Excellent i betyg och Mimmi slutade till slut TVÅA av alla 19 tikar på plats. Och eftersom det var vår perrospecial-helg var det ju extra meriterande då det dykt upp så många.  Andra dagen i Tvååker öste regnet ned och det var regnet och visandet av uppfödargrupp som blev minnet därifrån. Bubbelmammas fick väldigt fina omdöme när mamma Bubblan visades tillsammans med barnen Zorro, Luna, Sunny och Mimmi.

På grännaträffen som klubben arrangerade var det massor av fina perrosar. Vi lade upp tre olika main events för våra tre hundar. Sunny skulle köra sim- och räddningsprov, Mimmi skulle delta i perroracet om ”Sveriges snabbaste perro” och Bubblan skulle starta i rallylydnad. Bäst lyckades Sunny som gjorde succe i sitt prov. Mimmi var lite FÖR snabb, sp matte som skulle ta sig över till mållinjen hann inte riktigt fram innan Mimmi var ifatt. Bubblan hade lite otur när hon tänkte och resultatet på rallylydnaden var kanske inte det bästa. Vi fann istället att hon var mästerlig på att plocka upp köttbullar ur en vattenhink! En talang som vi inte kände till (men som vi kanske kunde ANA oss till!

Vi gjorde också under hösten vår premiär i Tyskland, nämligen i Rostock. Det gick väldigt bra och domaren blev verkligen förälskad i Mimmi. ”Jag har under alla år sett två perros i denna nivå, och denna är den bättre av de två”. Nog blir man glad över ett sådant uttalande?? Mimmi blev etta och Bubblan tvåa. Mimmi alltså bästa junior och BIR! Cert till Mimmi och ett tyskt CACIB till Bubblan. Sunny deltog också, men den lilla godingen räckte inte fram riktigt. Pälsen, som vid tillfället verkligen inte var bra, var en av orsakerna till det. Då matte skulle in i ”Stora ringen” med Mimmi fick vi boka om vår båtresa och blev försenade på vår resa mot Eslöv(!) där vi skulle ställa ut dagen efter(!). Vi kom till utställningsområden i Eslöv 01.30 och hann med NÅGRA timmars sömn i alla fall innan det var dags igen.

I Eslöv var det 18 anmälda perrosar, varav 17 tikar! SJUTTON OCKSÅ! Vart är alla hanhundar? Mimmi blev bästa junior, Sunny kom på 4:e och Luna på 5:e plats. Bubblan kom på 2:a plats i öppenklassen. I ‘bästatikklass’ kom Mimmi 2:a och Bubblan 4:a.

I november var vi på första Norge-utställningen, i Lilleström. Arrangörsmässigt tyckte jag att det var snudd på katastrof. (N) Fruktansvärt trångt, extremt dåliga parkeringsförutsättningar och det kunde senare läsas om diverse sjukdomar hundar fått på sitt besök där. Det bästa den helgen, enligt mig, var att få träffa lilla Kaisa med husse Espen som kört från Gjövik för att delta på ustsällningen. Kaisa placerade sig före både Mimmi och Sunny och hon är verkligen en fin tjej.

Efter det gjorde vi i december en ”testresa” söderut. Testet bestod i att se lite hur resa fungerade söderut, praktiskt såväl som tidsmässigt. Bra kunskap att ha inför vår resa till Crufts i månadsskiftet februari/mars. Vi var anmälda till utställning i Amsterdam. Sunny blev bästa junior och fick vara med i stora ringen, Bubblan blev tvåa i bästatik-klass och då ettan redan var champion, ramlade certifikatet ned på Bubblan. Dag två blev Mimmi bästa junior och kvalificerade sig till Crufts 2016, Bubblan åter tvåa, men denna dag var det andra regler, och det föll inget certifikat vidare från den redan klara champion-tiken. –TYPSIKT!  😉

Ja, detta var en kort sammanställning av de viktigaste av alla de resor vi företagit oss under hösten. Det har hänt MASSOR av annat också, men någon måtta på långt blogginlägg får det bli! Kanske ändå ska nämna att Bubblan klarat fortsättningsklassen i Rallylydnad, Mimmi och syster Luna fixat sina första titlar när de klarat nybörjarklassen.

Återkommer snart!! 🙂

Ja, faktiskt. En helg utan vare sig utställningar eller rallylydnad. Men tro inte att vi var sysslolösa, vi körde upp till Örebro för att delta i perroklubbens årsmöte. Som en där sade ”Varför just Örebro? Det är ju långt för ALLA att åka, utom för de som bor i just Örebro”. Men så var det och efter att behövt byta lokal i panik blev årsmötet av och allt gick bra. Tanken var att vi skulle hålla till i vattentornet ”Svampen” men en vattenläcka där(!) gjorde att styrelsen fick vaska (!) fram ett alternativ. Och som sagt, det blev jättebra. Själv blev jag invald i styrelsen och jag hoppas kunna bidra med tankar och ideér i arbetet med klubben framledes. Hoppas att man kanske kan komma in med andra ögon i gänget och ge ett nytt/annat perspektiv av småskalig avel, hundägare och klubbmedlem. Ett kort styrelsemöte hölls efter årsmötet och alla var trevliga och mycket välkomnande mot mig. Det blir säkert bra.

Hur många ”oj” jag än skriver så räcker det ÄNDÅ inte till för att beskriva hur länge sedan det var jag bloggade. Valparna har vuxit och hunnit med tre inofficiella utställningar, det har varit julhelg, nytt år, vinter-OS och jag höll på att skriva ett världskrig, men det stämmer ju förstås inte. Men ändå! De har förflutit en massa tid sedan senast. Vintermörkret har dränerat energi och bristen på snö har gjort det extra mörkt. Tur i det läget att det finns två valpar som går fullständigt bananas när man kommer hem från jobbet, de är fullkomligt galna, de små pälsnyllena. Så, till slut, nu är det dags att börja blogga igen!

Några av syskonen har vi träffat och fortsatt träffa ibland för lek. Vi är SÅ glada för hur det går för dem och över vilket engagemang familjerna visar dem. Tre av bröderna har varit med på utställningar och har. liksom våra egna tjejer, Mimmi och Sunny, fått jättefina omdömen. De har vuxit upp till fina ungdomar, våra barn! 🙂

Jag har under bloggpausen bl a tagit fram en ny webplats för en ny kennel, även den för Perrosar. Det har tagit många timmar i anspråk och den är ännu inte överlämnad till ägaren, men det börjar närma sig. Att leta bilder, uppslag, editera bilder osv tar mer tid än vad man kan tro.

Perroklubbens facebook-sida, där jag innan jul nästan ”bodde” fick under några veckor stänga. Detta beroende på att diskussionstrådar gång på gång urartade till tråkigheter och pajkastningar. Har svårt att förstå att det ska vara så otroligt svårt att hålla en normal och vettig ton när man sitter vid ett tangentbord. Mer än en gång tänkte jag: ”-Jasså, var det dags nu igen” när man såg hur trådar utvecklade sig. Och facebook som diskussionsforum? -NEJ! Det finns t om gratisplatser där man kan sätta upp riktiga diskussionsforum och istället avhandla alla de frågor och problemställningar man har. I aktuellt fall har allergi varit den brännande punkten. Allergi är absolut något riktigt fruktansvärt för både hundägare och hund och måste tas på allvar, men jag tycker inte att rasklubben öppna facebook-grupp är rätta platsen för att hålla på att älta detta. Ingen uppfödare tjänar några pengar att tala om på sin verksamhet och att då komma med utkast om att man avlar på sjuka djur gör ju givetvis att det blossar upp tråkigheter. Alla som föder upp har ju SIN syn på vad de vill utveckla och ha hos sina valpar men allergi är definitivt inget man vill ha. Hur länge skulle man kunna vara verksam om man lämnade stora mängder sjuka individer? En eller två kullar?

Sedan sades det att allergi var den vanligaste orsaken inom rasen för veterinärbesök. -Jaha, så what? Enligt Agrias undersökning som man hänvisade till är 12% av alla hundar, oavsett ras, allergiska. Men hur är läget för Perron? Är det 5% som är allergiska av dem? Är det 8%? -Svaret är att ingen vet. Dels är Agrias undersökning några år gammal, dels finns ingen ras specifikt angiven. Skulle det vara MER än 12% av Perron som var drabbat vore det ju verkligen något att ta itu med och undersöka. Dock är det faktiskt fortfarande så att Perro de Agua Español är en väldigt frisk och sund ras jämfört med många andra. Något MÅSTE faktiskt vara den vanligaste orsaken till veterinärbesök. Att handla av en SKK registrerad kennel är den största garantin för att få en frisk hund i och med t ex doldafel-försäkringar och eventuella återköpsklausuler.

Hursomhelst, nu är Perroklubbens facebooksida öppnad igen till glädje för mig och en massa andra. Denna gång är det inte en öppen grupp, utan man måste ansöka om att få vara med. Skönt. Det är ingen rättighet att få vara med överallt.

Med detta ganska tuffa inlägg återupptar jag bloggandet. Det kommer garanterat att bli fler inlägg här igen (FÄRRE är svårt att få till!) 🙂

Oj, så länge sedan jag skrev något härinne! Tänkte försöka knacka ner ett par rader igen. Förra helgen var Bubblan och jag på besök i Kalmar och hälsade på gammelhusse och Bubblan fick då lite egentid och hälsa på kompisarna Tindra och Basco. Valparna var hemma hos matte och tränade på att vara utan sin mamma ett par dygn. Vår grävexpert var på besök med grävaren och justerade en del på tomten och valparna fick på köpet en stor sandhög att busa och klättra i.

Vi är ”på tårna” hela tiden för att se när signalerna om toabesöken kommer och vi hinner (oftast) ut med dem i tid. Det blir en del besök i skogen utöver de vi försöker hålla tidsintervallen på. Oftast försöker vi komma ut varannan till var tredje timme. Mycket beröm och godis när de ”gjort rätt” ute. Inga bannor när en olycka ändå händer inomhus utan bara lyfta ut dem och säga att ”det är HÄR du skulle gjort det”. Vi har ju fortfarande tre små tjejer kvar, varav den ena av dem flyttar nästa helg, så det är ett väldigt passande för att komma framåt med rumsrenhetsträningen. Men vi ser tydliga tecken på att de förstått vad som gäller även om man inte alltid kan hålla sig när man är liten.

Har det blivit lugnare då nu när sex av dem flyttat? -NÄÄÄÄEEE! Mängden bus ökar i kvadrat i förhållande till hur de växer. Det är ett otroligt busande, morrande, skällande, härjande och bitande! Det är SÅÅ skönt när alla bestämt sig för att knoppa samtidigt en stund! Just nu, när jag sitter och skriver, ser jag hur Mimmi försöker strimla min högersko i hallen. Att strimla skor, strumpor, byxor och tröjor är favoritintresset! Bubblan har en stund egentid med matte och är med henne och handlar och postar brev i Stenkullen, annars är valparna också glada åt att hända som örhängen i Bubblans öron. Bubblan leker lite VÄL våldsamt med barnen, men bara de får växa till sig lite så kommer det bli suveränt för Bubblan att ha ett par ungar att busa och rusa med.

Visst saknar vi de som flyttat ifrån oss, men vi hoppas träffa alla familjerna och valparna framledes. Vi kommer ju återuppta allt åkande igen efter årsskiftet på diverse utställningar och rallylydnadstävlingar så vi håller kontakten med våra valpköpare. Kanske finns det rentav en nattplats att låna för husbilen hos någon 😉

Och på tal om utställningar, oturen har varit framme! I slutet av november är det valputställning på Åby i Göteborg, men där kan vi inte vara med för valparna är sex dagar för unga. SEX DAGAR! MyDog på svenska mässan i Göteborg då? Nej, där är de tre veckor för unga för att få vara med! Har det gått troll i datumen? :-[   På MyDog får vi i alla fall komma in med dem så de får se lite andra hundar och vänja sig vid miljön. Husse och Matte får också äntligen återse en massa bekanta perromänniskor, det känns som om det var länge sedan senast.

Ja, det blev ett par rader i alla fall. Nu ska jag ut i skogen med valparna och göra ni-vet-vad……….. :-O